OVÄDER
Av AUGUST STRINDBERG
Kammarspel Opus 1
Medverkande:
Herrn, pensionerad ämbetsman
Olle Pettersson
Brodern, konsuln
Magnus Eriksson
Louise, Herrns släkting
Louise Löwenberg
Gerda, Herrns frånskilda fru
Mariah Kanninen
Konditor Starck
Sten Elfström
Agnes, hans dotter
Sally Palmqvist-Procopé
Visioner av svalka och död
Louise Löwenberg
Mariah Kanninen
Sally Palmqvist-Procopé
Regissör
Rikard Johansson
Scenograf
Mats Persson
Producent
Kerstin Sjöstrand
Assisterande Scenograf
Anna Skagerfors
Assisterande Dramaturg
Vesna Stanisic
Ljussättare
Holger Tistad
Maskör
Angelica Ekeberg
Pianoinspelning
Marinela Mitria
Sånginstudering
Robert Rydholm
Ljudredigering
Lasse Liljeberg
Affisch
Anna Skagerfors
Foto: Martin Skoog, Mats Persson
OVÄDER FRAMFÖRDES UNDER MAJ 2009 PÅ TEATER TRE.
Rosenlundsgatan 12 118 53 Stockholm 08-6690060 info@teatertre.se
Läs recension:
Kulturen.se
TEXT UR PROGRAMBLADET:
I Strindbergs ”Oväder” klagar man över rötmånadsvärmen. Vädrets makter rår man inte på. Vad är det som styr våra liv? Människan måste samtidigt vara medlem i flocken och en egen person. Vi är tvingade att agera utan att veta vad våra handlingar kommer att leda till. Hur ska vi kunna finna en grundval för vår existens? Inte i vårt här och nu och troligen inte i vår framtid men kanske då i vårt förflutna? För minnen och erfarenheter hör väl oinskränkt till oss? Av dem kan vi få veta vilka vi var och är. Eller…?
Pjäsens huvudperson har dragit sig undan för att skydda sig mot ”livets smärta”. Men förhållanden som han trodde sig ha rett ut och lagt bakom sig, blossar upp igen. Minnena har inte lagt sig till ro, det förflutna stormar in i hans liv och river upp sår. ”Oväder” visar på samspelet mellan det förgångna och det framtida. I pjästexten är ”…Ålderdomens ro” ett ofta förekommande uttryck, det uttalas i början förhoppningsfullt, sedan med tilltagande beskhet och slutligen som en grimas.
Rollkaraktärerna får erfara att det förflutna undergår en förändring så länge livet varar. Våra handlingar påverkar inte enbart vår framtid utan även vårt förgångna.
Vår tids honnörsord är självförverkligande. Idealet är att gripa sig an varje del; vår kropp, vårt hem, arbete och fritid. Det anses eftersträvansvärt att vi gör våra val, att vi planerar mått och steg i vår tillvaro som vore det ett överskådligt byggprojekt. Men bredvid dådkraften behövs en gnutta misstänksamhet mot allt vi tror vi vill uppnå.
Livet sätter inte punkt när vi själva vill. Vi får leva värnlösa mot livet så länge vi existerar. Livets gåva till oss är snarare att överraska än att låta våra drömmar slå in. Den tyske filosofen Schopenhauer, som Strindberg värderade högt, betecknar ödet som ”ens hemliga avsikt med en själv”. Hinner vi lära känna den?
Rikard Johansson, regissör