”FJÄRILEN I MIN HJÄRNA” av Anders Paulrud
Framfördes under januari 2009 på Kulturstudion, Stockholm.
www.kulturstudion.se
Läs recensioner:
MEDVERKANDE:
Idé och dramatisering
Calle Stjernlöf
Regi
Rikard Johansson
Skådespelare
Calle Stjernlöf
Ljusdesign
Susanna Hedin
Fotograf: Niclas Brunzell
TEXT UR PROGRAMBLAD:
När den japanske författare Kenzaburo Oe var i Stockholm för att ta emot Nobelpriset, ordnades en informell frågestund på Mosebacke. Oe fick en fråga om vad han skulle göra nu, när han fått priset? Oe svarade att det återstod för honom att lära sig att dö. Jag minns att det gick ett sus genom lokalen. Vissa tänkte att det är väl något kargt japanskt men flera av oss blev brydda. Så annorlunda från de funderingar man själv har om vad man skulle hitta på med några miljoner på fickan. Hur kan en människa som får de ekonomiska förutsättningarna att fritt välja sitt liv, rikta in sig på sin död? För Oe var det antagligen ett sätt att fortsätta livet.
De flesta av oss vill inte ens tänka på döden. Kanske anar vi att vi på ett magiskt vis bjuder in döden i vårt liv om vi ägnar oss åt den? När min mamma väntade mig, ville hon inte hålla sin döende mors hand. Det kommande livet skulle hållas undan döden. Idag uppmanas vi att ta hand om oss själva och skjuta undan döden genom ett så kallat fullvärdigt liv; med spännande arbetsuppgifter, träningspass, kvalitetssamvaro och en lagom dos av festande.
Vi vore nog mer betjänta av att lära oss leva med döden. Jag tror att de människor som orkar rymma döden i sitt medvetande, lever fullständigare än andra. Vi hade inte fått livet om vi inte också fått döden. Just att vi vet att den förr eller senare kommer, att ett fullständigt liv innehåller döden, gör oss till människor. Inom teatern tänker man ofta att för en rollkaraktär skall vara trovärdig så behöver den alla palettens färger, alla skiftningar, det ljusaste och samtidigt det mörkaste. Vi borde våga tänka likadant om våra liv.
Jag har inte haft förmånen, som nog vissa i vår publik, att träffa Anders Paulrud. Föreställningen strävar inte efter att gestalta personen utan vi lånar av hans erfarenheter och betraktelser. I denna text färdas han längs en väg som är av stort allmänt intresse och under färden har Anders Paulrud modet att göra upptäckter. I vårt arbete med ”Fjärilen i min hjärna” har en av dem slagit oss, nämligen den om hur svårt det är att lämna kärleken. Även den som kan skatta sig så lycklig, att hon eller han har nära relationer, måste slutligen våga lämna dem. Vi måste dö ensamma, ibland också leva så.
Rikard Johansson, regissör